Balkongärende.

För två veckor sedan råkade det bli fest hemma hos mig och någongång under kvällens gång trillade min Hawaiian Tropic-lotion, som jag hade på balkongen, ner till grannen under mig. Detta kom jag på dagen efter när jag insåg att den var borta och då tittade jag ner på grannens balkong och såg att den låg där. Granne är en överviktig, ung tjej som aldrig vistas utomhus och det märks på hennes vita hud som är så blek att den får mig nästa att kisa när jag ser henne. Hon är alltid slarvigt klädd och ser allmänt ovårdad ut. På hennes balkong ligger fulla sopsäckar med petflaskor och då drar jag slutsatsen att hon är en försoffad människa som bara dricker Cola framför tvn hela dagar. Synd, med tanke på hur underbart västerläge vi har på våra balkonger, som har sol från förmiddagen till sent på kvällen och det är dessutom lä så att när det varmt ute kan man nästan inte sitta där.

Nu är mitt lilla dilemma att ta tillbaka min Hawaiian Tropic men frågan är hur? Hon har uppenbarligen inte märkt att den ligger där och jag är för feg för att gå ner till henne, eftersom jag är rädd att hon ska börja anklaga mig för att väsnas för mycket. Jag är rädd att hon är förbittrad, fastän hon alltid hälsar glatt men för några veckor sedan tog hon bort ett efternamn på dörren så att jag spekulerar att hennes pojkvän gjort slut med henne för att hon aldrig tog tag i de issues som han anklagade henne för. Eller för att hon blev för tjock helt enkelt. Jag och mina vänner brukar skämta att hon steker bacon om kvällarna som hon sitter och knaprar på framför tvn till sin en och en halv liter Coca-cola. Taskigt kanske, men ganska roligt när vi sitter och dricker vin.

Jag är rädd för Slarvan, som jag döpt henne till, men jag vill faktiskt ha tillbaka min Hawaiian tropic! Hjälp!

En smakupplevelse.

Jag känner mig lurad. Ett flertal gånger har jag sett att Sydsvenskan gett restaurangen New Delhi i Lund fem hästar av fem möjliga och så här beskriver de restaurangen.

”Här blir testpanelen helt lyrisk och gärna vill komma tillbaka. Det här stället skulle vara bra även om det hade legat i Indien och konkurrerat med de inhemska restaurangerna. Allt från inredning med elefanter, broderade tyger och indisk tv på storbild till mango- chutney och picklesen vi får till maten stämmer”

Det stod även att det fanns 28 rätter att välja mellan och ”nu även med uteservering”.

Bullshit! Lättlurad som jag är, lurade jag även dit min mamma, syster och en kompis för att äta en lördagslunch på deras uteservering medan vi kunde titta på de ambitiösa lundaloppslöparna, tänkte jag. Ellerhur? Istället för de 28 rätterna fanns det bara sex som bestod av stekt potatis, stekta nudlar, stekt ris, flottig kyckling och färsfyllda paprikor i nån tomatsås med mycket märklig konsistens. Att vi blev besvikna på maten  och den fula krimskrams inredningen är självklart men mest av allt kände jag mig lurad när jag frågade var uteserveringen hade tagit vägen. Till svar fick jag, av den söta lilla indiska pinuppan som stod i kassan,”Jag förstår inte vad du säger”. Hon var så söt och trevlig så att jag knappast kunde klaga men, irriterad blev jag. Inte ens en öl eller ett glas vin kunde man få till maten. De hade inga rättigheter heller ju! Det hela slutade med att vi alla satt på toaletten minst en timme när vi kom hem. 

Om New Delhi fick fem hästar av fem möjliga av Sydsvenskan, kan man undra hur de andra restauranger med lägre betyg är. Jag är mycket besviken på Sydsvenskan.

Irritationsmoment

Det finns vissa saker som vem som helst skulle kunna reta sig på.

Ny kunskap: Facebooks nya layout. Man kan ju inte längre se vem som blir polare med vem. Det går inte ens att se vilka event vännerna ska gå på, om man inte går in på deras sida och hur roligt är det då?

Nödvändiga telefonsamtal: När man ringer till myndigheter eller stora företag som Telia och de är så underbemanade så att man får sitta i telefonkö i minst en timme för att sedan bli bortkopplad när det äntligen blivit ens tur.

I matbutiken: När man har bråttom och står i kassan i matbutiken. Då är det alltid en tant framför en som ska reklamera ett för högt pris på en vara så att kassörskan måste ringa tio samtal innan det blir ens tur. Har man riktigt med otur så råkar kassarullen ta slut precis när hon sedan ska slå ut summan av det man handlat. Vadå irriterande?

Att bli blåst: Till exempel när man läser horoskopet i tidningen och det står något som är så övergenerellt att det skulle kunna passa in på vem som helst, som till exempel ”Du har något att se fram emot…”. Det finns då en risk att man kan känna sig en aning blåst.

Radiomusik: Att söndertjata nya låtar på radion för att lyssnarna till slut ska lära sig att tycka om låten, som till exempel Lady Gagas Poker face. Vem på denna jord kan tycka om en så fruktansvärd låt, om man inte blir hjärntvättad såklart? 

Slarvigt beteende: Att glömma en strumpa i smutstvätten, så att när man plockar upp den rena tvätten hittar man bara en strumpa. Först tror man att man blivit av med den andra men ganska snabbt inser man att den aldrig kom med tvätten.  

Cykelliv

Lund har omvandlats till ett paradis för cyklister. Nu när våren är här, plockar alla lundabor fram sina cyklar. De är överallt, till om med på de platser som man inte ens får cykla på som exempelvis i stadsparken, så att vi andra som går får nästa ta på oss skyddsutrustning för att inte bli nermosade av de hänsynslösa cyklisterna. Det värsta av allt är att cyklisterna tror att de har företräde. Hur man nu kan tro det?

För någon dag sedan gick jag och min tax på trottoaren/cykelstig och plötsligt kom en kvinna cyklandes i minst 30 km/h. Min första tanke var; sicken idiot som cyklar så snabbt på en trottoar! Samtidigt drog jag in taxs koppel för att minimera risken för att han skulle bli överkörd. Som vanligt missbedömde jag hennes fart så att hon han fram till oss innan jag hann dra in taxen. Taxen blev så nervös av mitt stressiga beteende så istället för att springa in till kanten sprang han ut mot andra hållet precis när cyklisten hunnit fram till oss.  Det hela slutade med att när hon insåg att, om hon inte stannade, skulle hon köra över hunden. Hon ställde sig på bromsen samtigit som hon skrek ”för djävulen!!!”. Som tur hann hon att stanna och jag hann snabbt lyfta upp min tax. Då hade hon mage till att bli ilsken som ett bi och fortsatta att skrika. ” Håll koll på din hund för fan”, skrek hon och det var då jag gick i taket och sa ” Idiot! Hade du gapat lika mycket om det hade varit ett barn du nästan kört på?” Sedan gick jag vidare utan att hon sa ett ljud. Efter denna, nästa dödliga incident, håller jag alltid tax med kort koppel, nära intill mig för att tänk om…

Jag har lärt mig en sak iallafall. Cyklister kan inte tyda skyltar. Inte heller tar de hänsyn till sina medtrafikanter. Men detta gäller nog bara Lund.

Aprilväder.

Det är vår i Lund och det märks framförallt på alla människor som stormar stadsparken för att umgås, röka brass eller bara dricka lite vin. Själv sitter jag också där nästan varje dag för att dyrka varenda solstråle. Resultatet är att jag är svart. Jag är så brun så att mina klasskamrater frågade, efter påsklovet, om jag hade varit utomlands över lovet. Jag gillar det. Jag är så brun så att man kan se en markant skillnad på mina händers färg. Ovansidan av mina händer är svart och handflatan är vit vilket gör att det blir ett streck mellan ovan- och undersidan, som när man använt samma badbyxor hela sommaren och rumpan och nedre delar av magen är kritvita när sommaren är slut. Jag älskar det, samtidigt som jag konstaterar att jag aldrig varit så brun så tidigt på året. Detta är alltså bara en grund inför en sommarbränna.

Jag är fixerad vid mina pigment.

Idag var första dagen på året som jag kunde gå i kjol, och det är ovanligt för mig eftersom jag alltid, alltid fryser men jag måste erkänna att det var helt underbart.  Det var inte supervarmt men det var helt vindstilla så att solen värmde bra. Det är just denna årstid som gör att livet känns lite lättare att leva. Blommor överallt, glada (dock bleka) människor var man än går och det doftar förälskelse i luften. Och det är bara april.  

Halv åtta hos malmöborna.

Alla som känner mig väl vet nog att jag aldrig tittar på tv men eftersom jag under de senaste sju dygnen legat i feber och blivit attackerad av alla världens pester, har jag i stort sett bara legat i min säng och varit lealös. Det enda som jag varit kapabel till ha varit att titta på tv och jag är mycket glad över det, för att jag har hittat världens roligaste program; halvåtta hos mig.

Jag har skrattat så mycket så att jag varit nära att trilla av sängen många gånger av de elaka kommentarerna, löjliga beteenden och framförallt den ironiska berättarrösten som förlöjligar deltagarna och allt de säger och gör. Programmet handlar att fyra okända människor som bjuder hem varandra på middag och varje avsnitt består av en middag hos en av deltagarna. Denna vecka har det utspelat sig i Malmö och på något sätt har programmet lyckats få ihop fyra av Malmös stereotypiska invånare, som är så olika så att det skär sig konstant mellan dem, vilket gör dessa avsnitt till de bästa.

Första kvällen var de hos Kristoffer, försäljaren, som framställer sig själv som en seriös karriärskille med stil, men egentligen är han bara en sketen lantis från Svedala eller nåt. Han har ingen hyfs i kroppen och ju mer han pratar och kommenterar desto dummare blir han i tv-rutan. När han bjöd på middag som bestod av österrikiskt tema, hade han en löjlig edelweiss-dräkt och det enda som saknades var joddlandet. Dessutom blev han fullständigt sågad för sin middag, särskilt av tyskan, även kallad Terminater av berättarrösten, som frågade vilka äpplen han använt till sin strudelefterrätt.  Kristoffer svarade Granny smith, vilket var helt fel svar för tyskan eftersom hon var förtrogen med denna efterätt och visste mycket väl att det var de enda äpplena som man absolut inte fick använda till denna efterrätt.  Majsbiffen som hon fick istället för snitzeln, dög inte heller. Det var ju en färdigrätt!

Negressen Louise blev inte heller nöjd för att biffen skulle varit större, menade hon. Den lilla steken som dessutom var av skinka och inte kalv, kunde knappast mätta hennes stora tunna till mage. Den ende som var någorlunda nöjd och belåten var nog polack Martin, men det var bara som han sa för att det märktes inte på hans poängsätting.

Det blev riktigt kalas när det udda lilla gänget fick komma hem till tyskan som lagade vegetariskt för hela slanten, och redan här förvärrades hennes och Kristoffers relation eftersom han var en riktig köttätare. Kristoffer åt inte ens upp. Varken huvudrätten eller efterätten, vilket sårade tyskan men inte ens då förstod hon att hennes bönrätt inte hade gått hem hos sina gäster.

Höjdpunkten under den kvällen var när negressen, Louise, sa att tyskans middag var skitäcklig! Jag skrattade så mycket så att jag nästa låg på golvet av magsmärtor. Hon var missnöjdast av alla med allt som serverades, men lyckades nog dölja det bäst. Inte heller hon åt upp tyskans överambitiösa rätt, som till och med hade gjort curryn och chutneyn själv. Denna gång var det inte för att hon inte blev mätt, utan för att det var skitäckligt helt enkelt!

Döende.

Jag är en ynkrygg.

Sedan några dagar tillbaka drabbades jag av den berömda influensan men som snarare varit i samma kaliber som digerdöden eller spanska sjukan.  Det känns som att jag ska dö varje natt när jag ligger och vrider och vänder mig i sängen av febern, som säker inte överstiger mer än 38 grader men eftersom jag sällan är sjuk så upplever jag febern som om det vore 45 grader. Alltså dödlig!

Jag känner mig ynklig och har inga som helst krafter. Inte ens för att lyfta min trekiloshund som jag nästa tappade häromdan i trapphuset i mitt febriga tillstånd. Jag går i en dimma och ibland blir jag nästa hög av febern och jag vet inte om jag ska skratta eller ringa ambulansen.  Ynklig är kanske bara förnamnet förresten?

Varje natt vaknar jag av att min pyjamas är genomblöt så att man skulle kunna vrida om den. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att jag har fleecepyjamas, ett linne under pyjamasen och duntofflor. Och duntäcket också så klart med ett överkast över fötterna som en riktig pensionär. Kanske lite överdrivet men det är bäst att rusta sig för nattfebern som brukar vara den värsta och som dessutom aldrig vill ge med sig.

Det västa är att febern varar i några timmar och sen lägger den sig. Det är då det brukar vara dags att gå ut med Kanel och när vi sedan kommer in igen faller jag i en djup koma och så håller det på dygnet runt, vilket gör mig tokig! Inte nog med det. Jag har dessutom fått två små söta herpesblåsor på min underläpp, som pricken över i:et.

Jag tror att jag är döende eller så ger mig febern en nära-döden-upplevelse varje natt!

Lillördag?

Egentligen är lillördag en onsdag men torsdag går lika bra och till och med bättre eftersom det är ännu närmare helgen, för att det är väl det som är syftet med att införa lillördag. Att det närmar sig helgen, eller?

Iallafall, träffades vi några tjejer på Fellini idag för en fika, som det var tänkt från början, men som slutade med allt utom en fika. Vi var ett litet gäng som bestod av mig, som är en blivande Gy-lärare, en kapitalrådgivare, en frisör, en florist och en jurist. En mycket märklig blandning människor vilket också märktes på de udda diskussionerna som ploppade upp under kvällen, som handlade om allt ifrån vita hängpelargonier till sexscener a la sex in the city. Vi började med att hänga i baren med vinet som sällskap för att sedan sätta oss ner och beställa mat och lite mer vin. Efter världens besvärligaste beställning, som dessutom tog minst en halvtimme, fick vi äntligen maten men det var bara bra att vi tog onödigt långt tid på oss, eftersom vi hann med ett glas till som gav oss ett litet rus på tom mage vilket triggade oss till att mala lite till.

Alla kom direkt från jobb förutom jag som hade varit hemma hela dagen, så att alla var ganska ivriga för att snacka av sig om kärlek, jobb och skvaller. Redan efter en liten stund råkade jag, som vanligt, att välta mitt vinglas så att vi hade vin över hela golvet och på bordet. Denna lilla incident var nästan som en vändpunkt för kvällen och det var då allting började ta fart. Vi började snacka vilt, gick ut och för att röka var femte minut och började till och med att ta foto. Det var ingen tvekan på att vi var fulla och när vi ätit upp började drinkar i alla dess former och färger att beställas in, vilket också höjde stämningen och ljudnivån så att vi nästan överröstade varandra. Det var inget snack om att vi fullständigt sket i den svenska tur och ordningsregeln, och när det började bli riktigt tramsigt och roligt var jag tvungen att lämna tjejsällskapet och gå hem till mina underbara små djur. Klockan hade blivit mycket och jag ville hem till Kanel och Puppa. Kvällen var precis vad jag behövt för att göra årets tråkigaste månad lite trevligare.

Vad händer med världen asså?

Det är en sak som är säker. Jag hänger inte med svängarna längre.

När jag satt på tåget och lyssnade på ett roligt program på P1, spelade de helt plötsligt en låt. En låt på P1 alltså, som är en radiokanal som mycket, mycket sällan spelar musik. Men det som chokade mig allra mest var att de sa att det var Carla Brunis nya låt som spelades. Jag kunde inte tro mina öron så att jag tvingade mig själv att lyssna på hela låten för att jag hoppades på att de skulle upprepa att det verkligen var Carla Bruni. Nu var frågan; var det den Carla Bruni? Mycket riktigt! Det var samma Carla Bruni som jag trodde det var.

Jag fattade ingenting. Carla Bruni är ju en italiensk fotomodell som var kändis på catwalken på nittiotalet, som sedan blev för gammal för modellyrket så att hon försvann från medierna i flera år. Och när jag såg henne i tidningen för ett tag sedan igen, var hon i armarna på Sarkozy. Hur är detta möjligt och när hände detta? Jag som trodde att Carla Bruni hade gått i pension men hon smidde tydligen andra planer efter sin modellkarriär.

Det är ingen tvekan på att hon är en jävel på att göra karriär, vilket får andra toppmodeller som Cindy Crawford och Elle MacPherson att framstå som B-kändisar nu. Hon är inte bara en känd toppmodell, utan även Frankrikes första dam fastän hon är från Italien. Inte nog med det. Hon ger sig även in i musikbranschen också fastän hon är typ 45 år, eller? 

Var är det med karriärister asså?

”den själv vare utan skuld kasta första stenen”

Jag har länge varit trött på att människor ständigt tycker att de kan lägga sig i mitt liv och då menar jag inte att de har åsikter på vad jag gör och inte gör, utan mer åt det moraliska pekpinnar-hållet och här följer några exempel:

Är det inte dags att sluta röka i år?

Ska du inte skära ner på ditt drickande i år?

Ska du inte dämpa ditt festande litegrann?

Är det inte dags att börja träna i år?

Osv.

Bara under detta år, alltså inom dessa sju dagar på 2009, har jag redan hört alla möjliga rekommendationer om lämpliga levnadssätt, vilket retar gallfebern på mig eftersom jag inte ger folk indikationer på hur de själva ska leva sina liv. Däremot vet jag att jag kan slänga ur mig väldigt klumpiga kommentarer och åsikter till folk som kan få negativa konsekvenser men jag talar aldrig om för vänner, familj eller bekant vilken livsstil de ska hålla. Det som jag inte kan förstår är, varför man vill ta på sig denna moraltantroll som talar om vad som är det rätta sättet att leva. Jag tar givetvis emot andras åsikter om mina handlingar och mitt sätt att leva, om man bara kan hålla det till en åsiktsnivå men så fort det blir en dömande åsikt får jag en vem tror du att du är-känsla, som jag inte alls tycker om hos mig.

Jag ska fylla trettio i år och jag tycker faktiskt att jag är så pass gammal att jag själv kan bestämma vilken livsstil jag vill ha, utan att alla andra ska lägga sig i. Om man nu tvunget ska döma, kan man börja rannsaka sig själv och skulle man komma fram till att man faktiskt är exemplarisk eller ett föredöme, så kasta den första stenen då!

Det är ett nytt år och jag har inte satt upp några löjliga nyårslöften som är tänkta att ge ett nytt liv eftersom jag anser att det man lovar sig själv eller de målen man spikar på nyårsafton, kan jag göra vilken dag som helst på året.